Dagens vän
En av mina allra första vänner som jag lärde känna när jag flyttade till Stockholm 1999 var Johan. Han arbetade på Convergys tillsammans med mig och många andra fina personer som jag då lärde känna på mitt första jobb här. Dessa vänner ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat trots att vi inte ses eller hörs så mycket längre. Varje dag lägger Johan upp "Dagens vän" på Facebook och idag var det min tur. Vilket minne han har! Att läsa allt detta är som en liten resa tillbaka i tiden!
DAGENS VÄN 13/5: Mia Persson
OK, det var visst åtminstone en som kom ihåg Feven. Men nu höjer vi svårighetsgraden: Är det någon som kommer ihåg Brandi? Amerikansk soulsångerska/skådespelerska med I know what you did last summer och komediserien Moesha högst på meritlistan? Nähä, trodde väl det.
Varför tar jag då upp denna bortglömda tonårsidol? Jo, för lika lik Florence var Feven, så Mia Brandi. Till Stockholms nattlivs på 00-talet invånares fördel ska sägas att det var fler som gick på Feven-bluffen än Brandi-diton. (För dem som inte förstår vad jag pratar om rekommenderas läsning av gårdagens Dagens Vän.)
Mia och jag var inte bara kollegor utan även nästan grannar ute i Fisksätra, dit jag flyttat på hösten 2000. Vi träffades på Saltsjöbanan, kände igen varandra från jobbet och blev ganska snabbt vänner. Att känna någon lokalt i Fiskis visade sig praktiskt, speciellt den där gången då vi hade en förfest hos mig och antistörjouren dök upp (jag hade åtminstone en VÄLDIGT ljudkänslig granne), då var det bara för hela gänget att gå ett par kvarter bort och fortsätta i Mias lägenhet.
Jag har ju tidigare utnyttjat de här berättelserna för att be om ursäkt för gamla oförskämdheter, och nu är det dags igen. Så här gick det dessvärre till:
Jag, Mia och hennes dåvarande pojkvän var på väg från City till Slussen, det här var på den tiden då det stod Black Jack-bord lite varstans i Stockholms barer, och både jag och Mias pojkvän var drabbade av speldjävulen, med den stora skillnaden att den lille röde varit mig gunstig och min dryckesbroder odito. Det hade gått så långt att pojkvännen lånat en hundring av mig som han sedan också spelat bort. Nu gick vi där alla tre längs med Skeppsbron när plötsligt Mia ropar till och böjer sig ner. Triumferande håller hon upp fyndet: en hundrakronorssedel! Glädjen hade stått högt i tak om vi inte varit utomhus, vilken tur!
Och mitt i jublet säger Mias pojkvän: "Åh, vad bra, jag var ju skyldig dig en hundring!" tar sedeln från Mia och ger din till MIG!
Att jag inte då vägrade ta emot den är bland det skämmigaste jag nånsin gjort och kommit undan med.
Så Mia, jag är skyldig dig 100 spänn. Med ränta. Den skulden måste vi cleara.
Mia flyttade hem till Östersund igen, men nuförtiden är hon tillbaka i Stockholm sedan länge. Hon bor på Söder och har väldigt roliga och fotogeniska katter.
Kram på dig, Mia!
OK, det var visst åtminstone en som kom ihåg Feven. Men nu höjer vi svårighetsgraden: Är det någon som kommer ihåg Brandi? Amerikansk soulsångerska/skådespelerska med I know what you did last summer och komediserien Moesha högst på meritlistan? Nähä, trodde väl det.
Varför tar jag då upp denna bortglömda tonårsidol? Jo, för lika lik Florence var Feven, så Mia Brandi. Till Stockholms nattlivs på 00-talet invånares fördel ska sägas att det var fler som gick på Feven-bluffen än Brandi-diton. (För dem som inte förstår vad jag pratar om rekommenderas läsning av gårdagens Dagens Vän.)
Mia och jag var inte bara kollegor utan även nästan grannar ute i Fisksätra, dit jag flyttat på hösten 2000. Vi träffades på Saltsjöbanan, kände igen varandra från jobbet och blev ganska snabbt vänner. Att känna någon lokalt i Fiskis visade sig praktiskt, speciellt den där gången då vi hade en förfest hos mig och antistörjouren dök upp (jag hade åtminstone en VÄLDIGT ljudkänslig granne), då var det bara för hela gänget att gå ett par kvarter bort och fortsätta i Mias lägenhet.
Jag har ju tidigare utnyttjat de här berättelserna för att be om ursäkt för gamla oförskämdheter, och nu är det dags igen. Så här gick det dessvärre till:
Jag, Mia och hennes dåvarande pojkvän var på väg från City till Slussen, det här var på den tiden då det stod Black Jack-bord lite varstans i Stockholms barer, och både jag och Mias pojkvän var drabbade av speldjävulen, med den stora skillnaden att den lille röde varit mig gunstig och min dryckesbroder odito. Det hade gått så långt att pojkvännen lånat en hundring av mig som han sedan också spelat bort. Nu gick vi där alla tre längs med Skeppsbron när plötsligt Mia ropar till och böjer sig ner. Triumferande håller hon upp fyndet: en hundrakronorssedel! Glädjen hade stått högt i tak om vi inte varit utomhus, vilken tur!
Och mitt i jublet säger Mias pojkvän: "Åh, vad bra, jag var ju skyldig dig en hundring!" tar sedeln från Mia och ger din till MIG!
Att jag inte då vägrade ta emot den är bland det skämmigaste jag nånsin gjort och kommit undan med.
Så Mia, jag är skyldig dig 100 spänn. Med ränta. Den skulden måste vi cleara.
Mia flyttade hem till Östersund igen, men nuförtiden är hon tillbaka i Stockholm sedan länge. Hon bor på Söder och har väldigt roliga och fotogeniska katter.
Kram på dig, Mia!
Kommentarer
Trackback
