MiaPetite

Vi har pratat om att gå ut. Det är min sista helg här o jag har inte sett nåt av San Diegos nattliv. Jag har gjort mig i ordning o är färdigfixad innan middagen bara för att jag vet att jag är seg på att göra mig klar. Mange o Kristin är ute men skulle komma hem innan utgången... Ännu har de inte dykt upp. F&P har suttit i pyjamas hela kvällen o gäspat o klagat på att de är trötta (vilket underförstått betyder vi orkar inte gå ut). Innan klockan ens slagit elva sitter jag ensam i tvsoffan igen. Lördag kväll. I San Diego. Det är inte ens San Diego, det är El Cajon. Låååååångt överallt härifrån, man tar sig ingenstans utan bil. Inte konstigt att amerikanare är feta... Det går inte ens buss här.

Mitt liv suger. Jag är ensam. Jag är faan jämt ensam. Jag hatar det här. Jag vill hem. NU. Det känns som det är min lott i livet att vara ensam, bli besviken o sviken av "vänner". Jag ska aldrig göra planer med någon någonsin igen om jag kan undvika att känna så här.

Och säg inte att jag inte försökt, jag har försökt göra det bästa av situationen, njutit av vädret, poolen o stranden. Men enough is enough! Nu orkar jag inte låtsas mer!!